Till Erik...
Ibland möter man människor som man kommer komma ihåg resten av sitt liv- antingen för att de var så förbaskat dumma i huvudet eller för att de var totalt underbara. Jag mötte en sådan person en gång. Alltså en som var totalt underbar. Han bara fanns i mina tankar hela tiden. Jag kan inte minnas om jag var kär eller inte. Du skulle nog säga kär. Den bild som jag ser inom mig när jag tänker på Erik är ett leende som är bortom denna värld. Dessutom har jag alltid haft en förkärlek för killar med långt hår. Mörkbrunt och matchande ögonbryn, det påminde väl om choklad antar jag. Jag lovar att den där killen var ätbar! I alla fall med ögonen..
Hur som helst var jag så dum att jag inte insåg mitt eget bästa och lät någon annan lägga vantarna på honom. Av någon anledning så får det här mig att tänka på goda föräldrar som smygtittar efter en kille som kan passa bra åt deras dotter. Om man nu kan kalla det att vara god? Om jag hade kommit hem med Erik så hade mina föräldrar aldrig behövt leta, han var rena svärmorsdrömmen. Snällare och bättre får man leta efter. Jag kommer nog aldrig få bort hans underbara leende ur mitt huvud, men det vill jag nog inte heller. Erik, tack för att du gjorde mig så himla lycklig!
